Cloud Surfin’

Det är mörkt, grått, kallt och jävligt här på jorden. Året är 2008 och alla mörkrets krafter har bestämt sig för att straffa mänskligheten med en heltäckande tjock rök.

Det finns en populär förklaring av universums oändlighet med en myra som kryper på en jordglob. Efter en vinter som denna, med så lite som 20 minuter sol i Växjö under december månad, kan man börja betvivla att det finns något mer. Något mer än denna grå lera och sörja.

Då är det läge att ge sig upp på soljakt. Att i arla morgontimma dra ut Mooneyn ur hangaren och lufta sin Instrument-behörighet. Upp upp upp…. (med en sväng innan Cloetta Center)

”Yes! Yes… I Like!!!” På 3000 fot bryter vi upp ur molndimman och susar fram i molntoppshöjd i dryga 100 knop. ”Ta kontrollerna” ropar jag till Micke och rycker kameran ur väskan därbak. Vi håller höjden ett par minuter på väg uppåt, bygger lite fart och ler riktigt brett mot varann när vi studsar fram på vita vågor i en Cloud Surfin’-eufori.

Mooney-cockpit skjuter sig fram över molnen på luftväg mot destination. Om man vill se bilderna i ett större format kan man klicka sig vidare till denna sida.

En strimma hopp för mänskligheten. I alla fall för oss som ibland får privilegiet att bryta sig ut ur moln-anstalten och betrakta vårt klot ur en annan vinkel.

Etablerade på ILS och glidbanan är fångad. Solen går upp. Vi går ner…

Därunder molnen kryllar myrorna runt i all hast i hopp om att solen kommer. Och vi kommer med ett glädjens bud. Ty vi har sett det som komma skall – och det blir gott!

Två soldyrkar-pastorer i slips. Två flying spagetti monsters…

Tailwinds!

/Robin

Viker sig av Skratt

Så här kan det lätt se ut i kök och hall när man på egen hand skall försöka sig på konststycket att vika ihop 29 kvadratmeter tygstycke till en liten bulle som passar i flygskärmsäcken.

Det kan nämligen vara bra att inte packa ner skärmen direkt i säcken när man varit ute med den. Fukten behöver vädras bort så man inte flyger med mögel i lasten. Det tar minsann lite plats och linorna får inte trassla för mycket om man inte skall behöva använda dyrbar flygbar tid till att trassla upp en kilometers garnnysta.

Tur att samtliga i hushållet bosatta är förstående. Både jag och katten.

Tailwinds!

/Robin

400 lyckliga

Det är allmänt accepterat att ”what goes up – must come down”. Ja, ner kommer man ju alltid. Men med vilken stil och finess? Som observant läsare kan man konstatera att jag spräckt 400 i antalet landningar. Än ser jag det inte som rutin utan mer som ett ”fickparkerings”-problem. Speciellt i besvärlig vind får man vara lite extra uppmärksam och noga aktivt flyga planet hela vägen till stillastående på marken. Om det är en kortfältslandning händer det att man får ge full gas, ta ett nytt varv och försöka en gång till. Precis som när man fickparkerar!

När tillkom då parkering nr 400? Jo, det begav sig över fältet på SAAB där jag tillsammans med övervakning från högersits övade bedömningslandningar. Bedömningslanda – det är en ädel konst. När man dessutom har en kritisk Stef som inte drar sig för att bedömma bedömningslandningarnas kvalitet – då taggar man till.

Det hela går ut på att man från c:a 1000 fot över marken i höjd med den plats man tänkt sig landa på, drar av gasen till tomgång och segelflyger planet ner till banan. Utan motorpådrag skall man alltså från höjd bedömma en lämplig väg och manöver för att landa precis lagom in på landningsfältet. Detta är ett viktigt moment att behärska ifall det osannolika skulle hända att motorn inte behagar snurra på propellern där fram. Då skall man på ett bekvämt sätt kunna sätta ner kärran på ett lämpligt fält.

Man får absolut inte komma för kort – men det är inte heller bra att landa för långt in på banan (alltså inte den gula varianten). Man kan jämföra med hur det känns där man står på krogen vid pissrännan. På grund av tidigare ”minuslandningar” har man oftast tagit ut ett avstånd som kräver en ganska precis känsla i tryck och riktning. Det gäller att släppa på exakt lagom så att man inte själv minuslandar med fatalt resultat alternativt ”pluslandar” som även det kan skätta åt fel håll. Men lixom inte lika illa som minuslandning.

Nja…. själv föredrar jag nog att landa med motor samt att pissa i det fria.

I medvind!

Tailwinds!

/Robin