Enligt schemat var jag bokad som fotograf och filmare i ett av planen som skulle delta i den årliga Julgransformationsflygningen som Linköpings Flygklubb arrangerar i samarbete med F3 Veteranflygförening. Dessvärre hade vi inte offrat nog med julskinkor till vädergudarna. Molnen var för låga för att säkert kunna genomföra en så pass avancerad formationsflygning. Vi får helt enkelt avnjuta några bilder från förra året istället!
Plan B blev istället att kolla med Parabase-Fritte om det inte var paramotorflygbart i Vadstena. Jovisst verkade det vara det! Jag hade ju ännu det absolut sista momentet av min utbildning kvar att utföra innan papper kunde kickas in till förbundet för att erhålla min PM1-licens. Det utgörs av en så kallad distansflygning. Senaste försöket fick avblåsas i brist på blåst. Försöket innan dess blåste bort och försöket innan det slutade i en ärtåker. Var det idag det skulle bli av?
Fritte tog en testtur för att kolla luften medan jag riggade upp motorn, kollade skärm och sele. Ja väderförhållandena var idealiska. 2-3 m/s med jämn vind. Molnen hängde sig ner men inte värre än att vi kunde tuffa runt på ett par hundra meters höjd.
Efter sedvanlig varmkörning av motor och kontroll av utrustning etc spände jag in mig i selen. Lite nervöst var det ju. Detta var ju första gången i min egen utrustning och jag hade ju inte flugit skärm på nästan fem månader. Flygtrimmet var det inget fel på visade det sig. Ny utrustning däremot – det kan vara lite obekvämt… Efter att man dragit upp skärmen, givit full gas och sprungit ett par steg för att så småningom lyftas av skärmens vingprofil är meningen att man genom en gupp-manöver skall byta ställning från springande/hängande till bekvämt sittande i den ”stol” som selen utgör.
Nåväl, byxor med lite för hög friktion, sele som var lite feljusterad samt avsaknaden av en så kallad istegspinne gjorde denna manöver svår – för att inte säga omöjlig. Lika glad över att vara luftburen var jag chockat obekvämt hängande. Likt en julkorv hängande från taket, hade selen mig i ett punggrepp att jämföras med en så kallad norrländsk tvekamp.
För oinvigda kan jag snabbt beskriva tvekampen som två nakna vuxna män som tar ett stadigt grepp om den andres pung. På given signal klämmer man sedan så hårt man kan tills den andre får så ont att han måste släppa vilket ju medför att den förste får förnyade krafter att triumferande avsluta tvekampen. Jag vet inte om denna kamp praktiserats eller om det bara är något jag mardrömt ihop. Det låter i alla fall som det finns ett större mått av plågsam smärta inblandat. Ungefär som den smärta jag nu dinglande fick uppleva 100 meter över Vadstena.
Det var bara att styra ekipaget mot landningsplatsen innan alla tre benen hade domnat fullständigt.
Ovan ses Fritte sätta ner tassarna utanför Sterisol-fabriken på Vätterns rand. I förgrunden skymtar min skärm och motor. Efter att jag fått låna istegspinne av Fritte gjordes ett nytt lyckat startförsök och denna gång gled jag även bekvämt ner i sittställning. Tack gode skärmflygargud för det. Tack även från mina kommande barn och barnbarn…
Jag kan föreställa mig att det var en syn för Vadstenaborna när två grym-snygga Dudek-skärmar susade runt i en traditionsenlig julgransfotsformation. Totalt 50 minuter i luften blev det. Sen var det dags att utöva återupplivningsförsök på de fingrar som kylnat till rejält. Men lyckan var dock stor och nu är jag med andra ord färdig PM1-pilot.
Både mätt och nöjd och glad!
Tailwinds – o ett Gott nytt år!
/Robin
